Kan bara dra lite snabbt om tävlingen -
Egentligen när jag tänker efter, så har det inte gått helt åt helvete ändå. Inga misstag som inte kan rättas till i alla fall! Efter idag är jag nästan mer taggad för att träna och tävla och fortsätta kämpa mig uppåt.

Tänkte inte dra mina resultat i långbänk den här gången, det räcker med att säga att första klassen gick SUPERBRA(film kommer från denna runda) och andra klassen var ännu en läxa att lära för mig helt enkelt!

 

 

Jag tänkte faktiskt prata lite om något annat, bara lite planlöst och ur hjärtat just nu!
(kanske lite osammanhängande osv, men det är som sagt bara mina direkta tankar nu)

 

(Detta har alltså ingenting med tävlingen att göra) 

Något som slog mig idag, är hur väldigt mycket energi och tid jag lägger på att hjälpa andra att bli starkare mentalt.  Och hur mycket jag faktiskt ÄLSKAR att göra det.. Efter varje träning med en elev, eller ett långt stöttande samtal med en vän, eller bara så lite som beröm till en person som förtjänar det, då mår jag så sjukt bra!
Åker alltid hem från träningar med ett leende från öra till öra till exempel, när jag märker att eleven är nöjd och glad, plötsligt är taggad på att tävla, har samlat på sig stort självförtroende träningen igenom, och bara längtar efter nästa lektion! Alltså, finns det en bättre känsla? När min hopp-rädda elev plötsligt flyger över 110 cm på sin dressyrponny med ett stort leende på läpparna, eller när min andra elev med en från början så gott som helt galen ponny plötsligt tävlar i både dressyr och hoppning och kan rida sin ponny hur fint och lugnt som helst? Jag blir så glad så jag vet inte vart jag ska ta vägen.. Jag bara älskar detta, blir så stolt också! Ännu en sak jag brinner för..

Men åter till ämnet nu, att jag älskar att motivera människor.

Jag lägger väldigt mycket energi på att pusha och stötta mina vänner i det dem gör. Hästmänniskor eller inte, det kvittar. Jag kan sitta i timmar och prata med en vän som mår dåligt/har problem/är ledsen. 
Sedan är alla olika - vissa behöver/vill ha mer stöd än andra. Vissa klarar sig bättre själva medan vissa behöver mycket vänner och stöd omkring sig.

 

Jag själv är till exempel en sådan person som alltid klarat mig ensam, hållt inne alla tårar och hållt mig för mig själv. Vet inte om jag själv hade valt det från början, men det var så det blev, och jag ångrar faktiskt inte i efterhand att det blev så! Det har gjort mig sjukt stark som person, även om jag fortfarande -trots att jag jobbat som en idiot på det - kan uppfattas som lite instängd! Men jag har blivit mycket bättre på att kommunicera och har idag så gott som inga problem med andra människor.
Dock hatar jag verkligen när människor inte tror på mig, där har jag min svaga punkt. När någon säger till mig antingen direkt(vilket nästan aldrig sker i dagens Sverige) eller vanligare - med underton - att jag inte är så bra som jag tror att jag är, att jag inte kommer att lyckas eller att jag valt fel inriktning. Att jag kastat bort mitt liv på ett ridgymnasium och att det nog hade varit ett säkrare kort på naturlinjen, ja.. det är självklart att det gör ont.

Och DET, vill jag inte att någon annan ska behöva känna. Jag vill att mina nära och kära, elever eller whatever, ska känna att det alltid finns någon som TROR på dem. Jag vill att de ska veta att JAG tror på dem.

 

Jag vill vara en klippa att kunna luta sig mot när det stormar som mest (oj vad det lät djupt, haha).

En sådan person som jag själv i många lägen hade velat ha i mitt liv, en sådan person vill jag bli. Någon som aldrig dömer, som ser möjligheter i allt, tror på en och accepterar en rakt av.

Kort sagt, om du inte orkade läsa min ganska så osammanhängande text om allt och ingenting -

Jag älskar att hjälpa andra med allt från himmel och jord i den mån jag kan, motivera och glädja andra, och lära ut.
Om jag inte lyckas som ryttare själv (vilket fortfarande och alltid är mitt mål nr. 1) eller med eget företag - Då ska jag definitivt tänka över yrken som tränare eller mental coach.
Helt klart.